Ett år av saknad
Idag är ett exakt ett år sen älskade mormor dog.
Kommer alltid att sakna henne.
Kommer alltid att sakna henne.
Min fantastiska fredagskväll
Jag är sällan riktigt sjuk med feber och liknande. Jag har aldrig varit magsjuk eller stannat hemma för någon influensa. Men en sak som jag dragits med sen tolvårsåldern är migrän. Denna avskyvärda sjukdom som kan slå till på en sekund och få mig att känna mig som världens sjukaste. Jag vet, jag är inte världens sjukaste. Men jag aavskyr migrän!
Under min tonårstid fick jag akupunktur en gång i veckan (varannan vecka mot slutet) för att jag inte skulle få migrän. Jag har nu sluppit migrän under 5-6år, och trodde att jag vuxit ifrån det, men i somras slog det till igen. När jag som bäst satt och löste korsord med de gamla på jobbet så märkte jag det första tecknet - jag såg inte bokstäverna i tidningen, allt var suddigt. Den dagen fick mamma komma och hämta mig så att jag fick åka hem och lägga mig.
Igår hade jag en självstudiedag vilket som vanligt brukar innebära att jag gör andra saker... jag tvättade fönster, städade och tillbringade lite tid i tvättstugan för att sedan åka och träna. När jag nästan var färdigtränad inser jag att jag börjar se suddigt. Maskinerna och människorna i rummet känns suddiga och jag känner rädslan för migrän komma smygande. När jag skulle fråga två killar om de var färdiga med en maskin kändes min röst avlägsen och jag kunde inte fokusera på dem, ett typiskt tecken på migrän. Efter träningen åkte jag hem för att lägga mig, fortfarande med ett litet hopp om att det inte skulle vara migrän. Då kommer de sista tecken: min hand domnade bort och likaså tungan och ena kinden. Det var inte längre något tvivel om att jag hade fått migrän. Så istället för att se på film med Frida som planerat tillbringades min fredagskväll i sängen med huvudvärk och illamående. Hurra.
Jag avskyr verkligen migrän. Men jag tror att jag avskyr "auran" innan det bryter ut ännu mer. Det är en otäck känsla att känna att man inte ser riktigt, att man inte har full kontroll. Och vetskapen om att man snart kommer ligga utslagen i migrän...
Under min tonårstid fick jag akupunktur en gång i veckan (varannan vecka mot slutet) för att jag inte skulle få migrän. Jag har nu sluppit migrän under 5-6år, och trodde att jag vuxit ifrån det, men i somras slog det till igen. När jag som bäst satt och löste korsord med de gamla på jobbet så märkte jag det första tecknet - jag såg inte bokstäverna i tidningen, allt var suddigt. Den dagen fick mamma komma och hämta mig så att jag fick åka hem och lägga mig.
Igår hade jag en självstudiedag vilket som vanligt brukar innebära att jag gör andra saker... jag tvättade fönster, städade och tillbringade lite tid i tvättstugan för att sedan åka och träna. När jag nästan var färdigtränad inser jag att jag börjar se suddigt. Maskinerna och människorna i rummet känns suddiga och jag känner rädslan för migrän komma smygande. När jag skulle fråga två killar om de var färdiga med en maskin kändes min röst avlägsen och jag kunde inte fokusera på dem, ett typiskt tecken på migrän. Efter träningen åkte jag hem för att lägga mig, fortfarande med ett litet hopp om att det inte skulle vara migrän. Då kommer de sista tecken: min hand domnade bort och likaså tungan och ena kinden. Det var inte längre något tvivel om att jag hade fått migrän. Så istället för att se på film med Frida som planerat tillbringades min fredagskväll i sängen med huvudvärk och illamående. Hurra.
Jag avskyr verkligen migrän. Men jag tror att jag avskyr "auran" innan det bryter ut ännu mer. Det är en otäck känsla att känna att man inte ser riktigt, att man inte har full kontroll. Och vetskapen om att man snart kommer ligga utslagen i migrän...
